Innehåll |
Här är en bild som jämför de vanligast använda graderna:
Och en som också tar med de lite lägre graderna
Gradering av leder görs med olika system och notation i olika länder. Upprinnelsen till de grader som används i Norden är UIAAs system med grader I-VI, där VI var menat att vara toppen av den mänskliga förmågan. Efterhand så framstod ett slutet system som ohållbart och gradsystemet blev öppnat uppåt.
Med tiden har graderingen mellan UIAA-systemet och de nordiska graderna divergerat så kraftigt att de Nordiska graderna betraktas som ett eget system, därför används arabiska siffror för att indikera svårighet i Norden, medan UIAA-grader fortsatt betecknas med romerska siffror.
I dag brukas gradering mellan 1 och 9 i Norden, men franska grader används också i hela Norden, framförallt för sportklättring.
Graderingen är subjektiv, där högre tal betyder högre upplevd svårighet. Additions och subtraktionstecknen används för att fingradera leder, där en 4- är lättare än en 4, som i sin tur är lättare än en 4+. En led av grad 4 skall upplevas ungefär lika svår som alla andra leder av grad 4 av lika art, och klart svårare än en grad 4- av samma slag.
En led ges en helhetsgrad där graden ger hur svår leden är att klättra i sin helhet. En led av grad 7 kan allså ha ett mycket kort men svår passage eller relativt lätt klättring men utan vilomöjligheter. Leder av lägre grad har ofta så goda vilor (hyllor eller liknande) där klättraren kan återhämta sig fullständigt att graden nästan alltid anger den svåraste passagen.
Säkringsgrader har på senare tid börjat vinna sitt intåg i Sverige. De vanligaste säkringsgraderna är de som används i det amerikanska YDS-systemet. På en del ställen används även de jämtländska gruvsamhetsgraderna a-e.
Ibland kan man även se två grader för välsäkrad klättring
Som svenska grader fast graderna fingraderas med bokstäver a,b och c. Ett extra additionstecken används för att ytterligare fingradera. I många förare över Nordisk klättring indikerar fransk grad helbultade leder, medan svenska grader används för övriga leder. Därför är det bra att känna till detta gradsystem, se jämförelsetabell ovan.
En jämförelsetabell mellan det franska och svenska systemet finns också i pdf-format.
Används framförallt i Nordamerika och Japan.
Används på de Brittiska öarna. Den första delen av graden är en helhetsbedömning av leden där svårigheten att klättra leden vägs ihop med hur svår leden är att säkra.
Om en led är läskig men i huvudsak säker ökar helhetsgraden ett snäpp jämfört med en liknande led som är mycket välsäkrad, om en led är farlig ökar helhetsgraden två snäpp, och om leden är dödsfarlig ökar graden tre snäpp[1].
Den andra delen av graden är en kruxgradering och anger hur svår den svåraste passagen på leden är.
Används i alpländerna samt Tyskland. Fungerar som nordiska grader men klättringen är lättare för varje given grad.
Används i Australien, Nya Zealand och Sydafrika. Fungerar som nordiska grader men saknar fingradering. Grader från 1 till 34 (i skrivande stund).
Se artikel om Bouldergrader
Solo över vatten (vilket även kallas deep water soloing eller psicobloc) graderas som vanlig friklättring, men har dessutom ofta en extra grad för att ange hur säker klättringen är.
Clean-skalan fungerar som A-skalan men börjar med C. Leder med C i början klättras utan hammare. Det finns oftast inte svårare än C2/C3.
Fungerar enligt samma principer som gradering för friklättring. Ett M före graden anger att isyxor och stegjärn används för direkt aid. M1 är lättast M14 för närvarande hårdast.
